Jag skrev häromdagen om pensionernas beräkning och den sänkning av pensionerna som den äldre delen av befolkningen nu får känna av.

Det var en massa gnäll om ohederliga politiker egentligen.

Själv överlever jag nog. Skulle jag svälta ihjäl så vore ingen större skada skedd.

Men...

Det finns en sida av saken som man inte får glömma. Det är den gamla idéen om att söndra och härska. Genom det sätt man har hanterat frågan har man ställt två grupper mot varandra.

Nämligen gamla mot studerande unga.

Genom pensionssänkningen har man fått en del äldre att skrika å det förfärligaste.

Detta retar då upp ungdomar som lever på studiemedel och snälla föräldrar. Ungdomarna tittar på sina möjligheter att klara sig och jämför med åldringarna och finner: Studiemedlen är klart för låga och det är en fel balans mellan bidragsdelen och lånedelen. De har ju lika lite att leva på.

Alltför stor del av pengarna utgör en lånedel. Den delen kommer de ha mycket svårt att betala igen med de arbetstillfällen och försämrade anställningsskyddsregler och löner som de har att se fram mot. Resultatet av detta och skärpta krav för att få pengarna vad gäller studietakten, ger till resultat att man får tysta och snälla ungdomar som inte törs blanda sig i samhällsproblemen samt sedan snälla och lydiga arbetstagare som inte törs protestera eftersom man sitter i en skuldfälla efter studierna.

Så har man fint fixat till en cementering av makten i samhället.

Det kommer att fungera tills dess att det blir en explosion.

Hur var det gamle Ludvig sa nere i Frankrike? Efter mig syndafloden.

Den enligt mig rimligaoch kloka lösningen hade varit att visa en smula ärlighet gentemot pensionärerna samt kraftigt höjt studiemedlen genom en rejäl ökning av bidragsdelen.

Resultatet hade då blivit lugnade pensionärer samt ungdomar som deltog i samhällsdebatten och som engagerade sig i det politiska livet. Det behöver vi nämligen.

Men det hade kanske varit för svårt för alla myglare och strebrar inom rikspolitiken att uppleva.