Bodil Jönsson, denna gudabenådade pedagog, skrev i en bok hur hon lärt sig att alltid ställa den frågan när hon gjort något klart.

Hon formulerade därmed på ett enkelt sätt hur jag känner inför viktiga beslut. Detta velande och osäkra funderande. Hur skall jag rösta t ex.

Denna ovilja att rösta innan valdagens eftermiddag.

Jag vet nog hur jag skall rösta, men tänk om jag har tänkt helt fel om något som är viktigt.

Det är kanske precis tvärt om.

Att veta helt säkert känns så ovetenskapligt, så dumt. Någonstans i tankekjedjorna kan jag ju ha tänkt totalt fel. Därför det lilla nödrop som jag sände ut i det förra blogginlägget.

En önskan och bön till landets pedagoger är att de lär barnen och ungdomarna att tvivla, att inte vara så säkra. Lär dem att ifrågasätta och ställa frågan: VARFÖR?

Inte blint tro på alla storheter, vare sig de är lärare, politiker eller företrädare för allsköns religioner.

För vad de än säger så kan det ju vara precis tvärt om.