En närstående hittade detta på "tuben".

Titta och njut!

eller använd nedanstående adress

http://www.youtube.com/watch?v=dE32Fh5gWXQ&feature=player_embedded

Klara besked om vad som gäller

:-)

Jag läste i lokaltidningen att skolnämnden planerade att förse varje elev på högstadiet med egen bärbar dator. Gymnasieskolans elever skulle naturligtvis också ha datorer.

Jag förstår inte riktigt tanken bakom det hela.

Fortfarande kvarstår problemet med att fånga elevernas intresse för de olika skolämnena.

Endast ett fåtal elever får sådan hjälp från hemmet att de självmant studerar t ex engelsk gramatik. Det hjälper föga med en dator i sig.

Det som bekymrar mig är hur skall detta i och för sig mycket användbara pedagogiska verktyg hanteras av lärarna. Hur skall de få intresse och tid att utveckla bra pedagogiska metoder anpassade till det digitala rummet.

Någonstans i bakhuvudet finns misstanken att en del politiker och tjänstemän hoppas att datorer skall ersätta lärare av kött och blod.

Men om det nu skulle gå, vad gör vi då med alla arbetslösa lärare?

Håller vi inte på att göra människan obehövlig?

Detta i en tid då ett av våra allra största problem är att vi redan är för många.

I en tid då det inte finns arbete åt alla.

För det är väl inte så att idén med datorer åt alla elever är till för att hjälpa handeln med elektronik? Alltså ännu ett sätt att skicka skattemedel i gapet på den privata närigheten

På ekot i morse rapporterades om att eleverna i skolan inte uppnår kunskapsmålen i en mängd skolor av den anledningen att man inte gav skriftliga omdömmen, något som regeringen hade bestämt att de skulle få 2008!

Eh...............?

Jag hoppas verkligen att jag missförstod vad ekot rapporterade om.

Annars har tjänstehjonen på Skolverket missförstått vad kunskap är, missförstått vad vi vanliga skattebetalare förväntar oss att skolan skall syssla med.

När blev det möjligt att tvinga in kunskap?

Vi kan tvinga individer att rabbla ramsor etc, men få dem att förstå vad t ex matematik eller naturvetenskap är kan man inte beordra in på samma sätt som man ger order till ett gäng beväringar om att på ett mer eller mindre löjeväckande sätt marschera på en kaserngård.

Att verkligen förstå, och göra om en mängd fakta till kunskap kräver lust. Jag har verkligen svårt att fatta att man får fram lust att förstå tillvaron med betyg, i vilken form och med vilket namn de än serveras. Vilken lust får den elev som får lågt betyg? Möjligen lust att slå läraren på käften, men knappast lust att mer intressera sig för det ämnet.

Det finns, om jag inte minns alldeles galet, en pedagogisk idé som kallas behaviorismen. Jag misstänker att det är den idén, som kloka människor redan har förkastat, som går igen likt ett spöke hos Skolverkets personal. Den idén fungerade på Pavlos hundar och kanske gör den det på en kadettskola, men inte hos normala människor.

Verklig kunskap om det nu är det och inte rabblande idioter man vill ha, fås när man lägger upp undervisningen så att eleverna vill veta mer. Det kräver fantasi och stimulerande verktyg för pedagogen. Det kräver ganska mycket personal. Det kostar naturligtvis pengar. Men med fantasi, verktyg, rätt personal och ekonomiska resurser kan man komma långt.

I senaste nummret av Bi-lagan nr 3 december 2009, ges en del verkligt spännade förslag. Bi-lagan, som ges ut av Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik i Uppsala, måste vara en guldgruva för de lärare som verkligen vill förmedla kunskap.

Jag antar att det finns liknande publikationer inom andra ämnen.

Men det är klart, för att verkligen vilja förmedla KUNSKAP måste man ha en annan människosyn än vad tjänstehjonen i Fjollträsk med majoren i spetsen tycks ha. I den klassiska boken 1984 skiljde man på människor med olika färg på overallen. I majorens Sverige skall vi skilja ut folk med hjälp av omdömmen redan i skolan. Ingen större skillnad egentligen. Men lika förkastligt.

En adress för den pedagogikintresserade som till äventyrs inte har Bi-lagan är:

info@bioresurs.uu.se

Så tar DN upp betygsfrågan igen.

Några skolor i Fjollträsk tycks ge barnen för höga betyg och några ger för låga betyg.

Vi kan försöka bortse från, att betyget i något ämne av eleven ofta uppfattas som lärarens betyg på individen.

Det är ett visserligen ett högst allvarligt problem, men är något som ingen vill ta i.

Men man har, om jag förstår DN rätt, jämfört elevernas betyg när de lämnat högstadiet med betygen när de lämnat gymnasiet. Så har man förväntat sig att det skulle finnas något samband mellan betygsnivåerna.

Resultatet av någon studie har blivit att vissa skolor ger högre betyg när de slutat gymnasiet än vad barnen hade när de lämnade högstadiet, några skolor ger lägre betyg. Båda förhållandena anses tydligen som skumma.

Men hallå!

Högre gymnasiebetyg skulle ju innebära att gymnasieskolan har fått eleverna att förstå hur spännande det är att skaffa sig kunskaper.

Lägre betyg borde innebära att lärarna inte förmått fånga elevernas intresse.

Under högstadietiden är det ju så mycket annat som är viktigare. Stora hormonpåslaget gör ju att ungdomarna knappt vet vad som är fram och bak. Då kan det nog inte vara spännande med det som en mumie står och predikar vid en kateder. Under gymnasietiden bör de flesta elever hunnit få lite mer ordning på tillvaron.

Det jag tycker är skumt, är de krav man ställer på eleverna. I vissa ämnen, t ex fysik, kemi, matematik,engelska, tycks högstadiekraven var i nivå med vad som på 50-60 talet krävdes i gymnasiet. I andra ämnen, främst svenska, godtar man lägre kunskaper i gymnasiet än vad den gamla realskolan krävde.

Vad gäller kunskaper i svenska språket, är jag egenligen lite osäker, eftersom jag främst grundar min uppfattning på vad jag sett ett antal lärarstudenter presterat när de redovisat kurser inom pedagogikområdet.

Men i det stora hela förefaller det mig som om kraven stegrats vad gäller färdighet.

Men jag tror att man, istället för att oroa sig över betygsinflation, skall fundera över vad man skall försöka få ungdomarna att förstå, inhämta kunskaper i heter det kanske.

Så skall man fundera över om kraven/önskemålen är rimliga med tanke på elevernas utvecklingsnivå och lärarnas förmåga.

Kanske skall man fundera över vilka ämnen som är hjälpämnen eller verktyg för övriga ämnen.

Personligen anser jag att språk och matematik är hjälpämnen som krävs för att man skall förstå de andra ämnena. Det bör alltså funderas extra över hur vi skall få eleverna att behärska dem. Troligen bör en del verksamhet där eleverna får arbeta ensamma i dessa ämnen ifrågasättas och kanske i viss mån ersättas av gammaldags arbete på svarta tavlan för hela gruppen.

Fast det kräver förståss att läraren, dels kan skriva läsligt, dels kan skriva/stava så att eleverna kan förstå.

Pedagogik och framförallt metodik är viktigt men svårt.

Major Björklund har lämnat ifrån sig ett förslag till förändrad gymnasieskola.

Det går kortfattat ut på att gymnasieskolan skall delas upp i yrkesförberedande och högskoleförberedande linjer.

Båda kommer att ha en högre fast intagningsgräns än motsvarande i dag.

Anledningen är att man vill sortera medborgarna efter hur de kan bidra till landet/statens bästa.

Ingen tanke på vad ungdomarna själva vill eller drömmer om. Nej sortering gäller!

Kunde man inte lika gärna föreslå ett slavsystem?

Men är det inte befängt?

Högstadieungdomar, med alla pubertetsproblem då hela tillvaron är i gugning, skall veta vad de skall göra resten av sina liv.

Pojkar och flickor utvecklas olika fort, variationerna inom grupperna är oerhörda.

Att då i högstadiåldern kunna vara redo för att jaga betyg är en rent dum tanke.

Om man nu anser att vi måste höja standarden i utbildningen, räcker det inte med att öka högstadiets och gymnasiets resurser?

Varför inte anställa fler lärare, göra undervisningsgrupperna mindre, minska pedagogernas administrativa börda så att de får tid att hjälpa varje enskild elev?

Hela skoldebatten tycks gå ut på att redan tidigt förbereda ungdomarna för arbetslivet.

Men har vi inte missat en viktig sak?

Vi lever inte för att kunna arbeta.

Vi arbetar bara för att kunna leva.